Jesu händer / Gud spelar huvudrollen!

Detta inlägg skrevs till danska missionstidningen Kontakt i maj 2023:

Gud spelar huvudrollen, inte vi! Vi läser ur Tomas Sjödins andaktsbok ”Jag har slagit upp mitt tält i hoppets land”. Han använder översättningen/parafrasen ”the Message” som kan ge lite nya infallsvinklar på bibelordet. I Efesierbrevet 2:8 läser vi ”Räddningen är helt och hållet hans idé, helt och hållet hans verk. Det enda vi behöver göra är att lita på honom och låta honom göra det. En gåva från Gud är det, från början till slut! Vi spelar inte huvudrollen”. Tomas skriver, och vi håller helt med: ”Det är befriande att starta sin dag med att man inte kan eller behöver inneha huvudrollen. Den bästa platsen i tillvaron är den där Gud får inneha den främsta platsen. Att man stiger åt sidan och ger plats för Gud gör inte våra bidrag mindre viktiga, tvärtom kommer allt i våra liv till sin rätt när vi ger vidare det vi har fått”. Det är så befriande som missionär, och som kristen att få läsa detta. Så lätt det är att vi ser allt arbete och alla stora utmaningar och blir missmodiga och trötta och tror att vi ska klara arbetet i egen kraft. När vi istället får ta emot, och ge vidare det Gud har givit till oss genom Jesus. En annan morgon, innan jag reste till arbetet på sjukhuset i Bunda läste jag Jesu ord i Matteus 25:35- 45. Om att när vi tar hand om en hungrig, törstig, naken eller sjuk så är det Jesus själv vi gör det för. Ibland känner vi otillräcklighet över dessa Jesu ord, och ser våra tillkortakommande och alla gånger vi inte mättat, klätt, besökt eller vårdat de som behövt vår hjälp. Men just då var ju på väg att ta hand om mina sjuka små patienter, och jag gladdes över att få göra det för dem, och för Jesus. Och jag får så mycket kärlek tillbaka.

hdrpl

Nu ska jag berätta om några av dessa barn. Det tycks mig att i Tanzania är kunskapen om barnsäkerhet lägre än i våra nordiska länder. Många familjer lagar mat över öppen eld utanför sitt hus, och ofta ligger det knivar och andra farliga redskap inom räckhåll för barnen. Ofta lämnas små barn ensamma hemma. De äldre får passa de yngre. Under våren har vi haft fullt på salen för brännskadade barn. Det händer ofta att barn ramlar i kastrullen som står och kokar på elden och bränner sig på varmt vatten, te, eller välling. De brännskadorna blir oftast inte så djupa, utan läker på någon eller några veckor men det gör mycket ont. De barn som kommit för nära elden så att det tar eld i kläderna får mycket svårare och djupare brännskador som tar lång tid att läka. Och ibland är det grymhet och misshandel som gör att barnen bränner sig. En 10- årig pojke, vi kan kalla honom Dotto, råkade hemskt illa ut. Han bodde med sin faster trots att föräldrarna lever och bor i närheten. Det är ganska vanligt att släktingar vill ta hand om någon annans barn, kanske för att få hjälp i hushållet. En dag stal han ett 200-shillingsmynt (mindre än 1 krona) av faster för att han skulle köpa en penna till skolan. Hon blev så arg att hon band honom vid ett träd, tände eld på gräs och brände hans båda händer. Sedan rymde hon sin väg. Polisen letar fortfarande efter henne, men har inte hittat henne. Kanske hålls hon gömd av andra släktingar. Naturligtvis är det olagligt att göra det hon gjorde. Pappan fick reda på vad som hänt och kom med pojken till sjukhuset. Igår, efter tre månader, hade händerna läkt, och de fick åka hem. Hans öde har berört mig djupt, och jag har tillbringat många timmar med honom och två andra barn som också bränt sig på eld. Mammor och mormödrar har varit på sjukhuset med barnen, och eftersom de bor så länge tillsammans med barnen på en sjuksal blir de nästan som en familj. De hjälper varandra med att passa barnen, när någon behöver gå ut och tvätta kläder eller hämta mat. Barnen blir som syskon, som leker ibland och bråkar ibland. Ibland råkar även mammorna i gräl. Det är inte svårt att förstå att de tappar tålamodet och humöret ibland när de behöver vara på sjukhus i tre månader eller mer. Jag och mina kollegor försöker uppmuntra och vägleda mammorna. Ofta gråter barnen när det är dags för den dagliga omläggningen av såren. I början gör det ju också mycket ont. De får stark medicin för att dämpa smärtan. Ibland gråter de för att de är rädda, fast det slutat att göra ont. Mammorna blir ofta frustrerade när barnen gråter och inte vill få sina sår omlagda, och ibland hör jag dem säga ”om du inte slutar gråta, ska jag slå dig”. Det hjälper ju inte barnet! Flera gånger har jag suttit ner med mammorna och pratat om barnens rädsla och smärta och att de behöver tröst och uppmuntran och inte hot och slag. Ibland, men inte så ofta, tappar även jag tålamodet och blir arg när jag hör eller ser dem hota barnen. En gång fick jag ta tag i mormor som var nära att slå sitt barnbarn som skrek under om-läggningen, och leda bort henne från barnet och sätta henne på en stol långt ifrån, och det tog ett tag innan jag lugnade ner mig!

Mina kollegor och jag försöker leka och sjunga med barnen. Vi har haft besök av flera norska grupper och vår dotter med svensk kör som målat fina figurer på väggarna på barnavdelningen, och givit fotbollar som gåva. Några av barnen har fått sätta sina handavtryck på det målade trädet på väggen. Att se barnen leka och rita i sina ritböcker är så fint. Varje gång jag kommer till jobbet kommer alla tre brännskadade barn springande och vill vara nära mig. Ofta är de och mammorna med på sjukhusets morgonbön. Dotto tycker om att känna på mitt hår och klappa mig på huvudet. En dag när jag kände hans skadade hand på mitt huvud påmindes jag så starkt om Jesu kärlek till oss. Också han har ju sårmärkta händer, som han välsignar oss med. Läkaren Isack och jag körde hem Dotto och mamman igår. Vi ville se vad de bor, och att pojken blev väl emottagen i sitt föräldrahem, där han nu ska bo tillsammans med sin familj och sina syskon. Han behöver fortfarande mycket hjälp, såren är läkta men händerna är skadade. Pappan tackade oss så mycket för vård och hjälp och beklagade att han inte hade någon gåva att tacka med. Jag sa att det inte alls behövdes, och berättade för honom om pojkens kärlek, och att det är en stor och fin gåva. Var gärna med och be för Dotto och hans familj, att han får den kärlek och vård han behöver! Mina små skyddslingar med Dotto till höger.