Afrikas barns dag Siku ya Watoto wa Afrika – 16 juni

Torsdagen blev en ny spännande dag. Som också blev ”såå Afrika” eller ”Afrika i ett nötskal” som några skrev efter vårt inlägg på instagram om vår tvättmaskin och Elvis Presley. Om du inte redan följer oss där men vill läsa våra inlägg – skicka en förfrågan via Instagram. https://www.instagram.com/hasselbergsitanzania

När vi var Musoma i onsdags för att hämta nämnda tvättmaskin var alla andra bortresta på stiftskontoret, men vi träffade prästen Mollel. Han berättade om en samling han var inbjuden till som hette ”Afrikas barn”, som skulle genomföras på torsdagen. Jag bjöd in mig själv, men han fixade en riktig inbjudan till mig. Jag trodde att det var en konferens, men det visade sig att det var uppstarten på en barnrätts-kommitté med delegater från olika organisationer och alla delar av Mara-regionen. Lutherska kyrkan hade två representanter förutom mig. Vi skulle börja med att presentera oss på regionkontoret i Musoma och få klartecken från huvud-sekreteraren där. Det stötte genast på patrull. Han hade inte fått det officiella brevet från en överordnad som talade om vårt ärende och att vi skulle komma. Utan brev, inget välkomnande! Så typiskt. Den unga studenten Nellie som var ordförande för vår grupp ringde frenetiskt runt till olika högre instanser för att lösa problemet. Alla i gruppen hade ju fått brev och blivit kallade. Flera hade åkt upp till åtta mil på egen bekostnad till mötet. Kontentan blev att vi skulle komma åter när brevet kommit fram till huvudsekreteraren. Vi åkte tillbaka till stiftkontoret där en av prästerna och jag ville hälsa på biskopen innan jag körde deltagarna till busshållplatsen för resa hem med oförrättat ärende. Jag hade en fin pratstund med biskopen om vårt arbete och planerna för hösten, bland annat med barnsjukvårdskursen PNC i Bunda och korttids-missionärerna Pamela och Anders-Petter Sjödin från Sverige. När jag kom ut hade självaste ministern med ansvar för barnrättsfrågor ringt till högsta tjänste-mannen i regionen – regional commissioner – och gett klartecken för gruppen att starta sitt arbete! Men istället för att åka tillbaka till regionkontoret och sitta i planeringsmöte skulle vi resa till två olika radiostationer för att berätta om barnrättsarbetet. Min grupp skulle resa till Bunda. Det var jag, Nellie, prästen Mollel och högsta ansvariga i regionen för barnfrågor, Neema Ibamba, Regional Community Development Officer. Kanske var det hon som fixat kontakten med ministern eller så var det Nellie. Mot slutet av dagen fattade jag att hon är dotter till vår granne och lärarkollega här. 😊

Från projektets instagram-sida. ”Stärk skyddet för barn och utrota våld mot barn. Du är en hjälte som kan avvisa våld. Gör dig redo att bli räknad. Om ni kan swahili, sök på smaujata.tz

I bilen förstod jag lite mer vad dagen handlade om. 16 juni är en minnesdag för massakern i Soweto i Sydafrika 1976 då många hundra svarta barn och ungdomar sköts då de protesterade mot den vita apartheid-regimen och den bristfälliga utbildningen. Märkligt nog såg Carl och jag en film om det förra veckan. ”Kalushi: The Story of Solomon Mahlangu” finns på Netflix – Tanzania. Sedan 2009 är det en minnesdag i hela Afrika och man vill verka för att främja barns rättigheter på olika sätt. I Tanzania har man från regeringshåll sjösatt ett projekt som ska samla ideella krafter i hela landet för att sam-arbeta med polis, socialtjänst och andra aktörer och utbilda allmänheten och ge stöd till utsatta barn. Temat är ”Hållbar utveckling 2030 – och att stärka skydd till barn och främja likabehandling och lika möjligheter för alla barn”. Det var alltså detta arbete som skulle startas i Mara idag.

Journalisten Teddy och Neema Ibamba

De övriga delegaterna hade med sig ett häfte om projektet och berättade om det i radion. De sa att ansvaret för barnen ligger på oss alla, föräldrar, grannar, släktingar, ja alla. Om man ser ett barn som far illa ska man reagera. De hänvisade också till olika ställen där man kan få hjälp, ofta på gräsrotsnivå, nära hemmet. En av grupp-medlemmarna sa att han var ”para-lighter” (parenteral lighter), just en sådan person som finns på by-nivå som har särskilt ansvar för att upptäcka barn som far illa, och som man kan vända sig till. De pratade om barn som överges av sina föräldrar och hamnar hos mormor eller blir gatubarn, som behöver hjälp att komma tillbaka till trygga hem-situationer. De talade om folkräkningen som ska vara i höst. Det är viktigt att alla blir räknade, att alla ska synas, att man inte gömmer handikappade barn. De lyfte också fram arbetet mot barnäktenskap. Enligt Tanzanias lag måste både män och kvinnor ha fyllt 18 år för att gifta sig. På projektets instagram-sida sprids information om hur man skyddar barn mot sexuella övergrepp, genom att så tidigt som möjligt prata med barnen, och lära dem säga nej även om man är liten och en äldre person vill röra vid ”deras hemliga ställe” (det är så man säger). Så viktigt och bra.

Hela teamet, prästen Mollel, Nellie, Neema, dockorna och jag.

Prästen Mollel pratade om att kyrkan vill hjälpa hela människan. Nu använder man ordet ”holistiskt” för att säga samma sak. Inte bara hjälpa människan andligt utan också genom till exempel vård och utbildning. Och där fick dockorna Haki, Pendo och jag komma in. Eftersom det var i radio syntes vi ju inte, men de som var där blev helt förtjusta i dockorna och ville veta hur ”de arbetar”, eller hur jag kom på att använda dem. Så fick jag berätta om vikten av att förbereda barn på sjukhus, och att de får leka. Många barn är extra rädda för sjukhus och sprutor eftersom många föräldrar använder hot för att uppfostra och tillrättavisa barn. De kan säga ”om du inte slutar skrika ska jag ge dig en spruta”. Det är ju inte sant. De flesta föräldrar har ju inte tillgång till sprutor. Men det är ett hot som gör att barnen är rädda för sprutor innan de ens sett någon. Och om de blir sjuka och behöver en spruta tror de att det är ett straff. Jag fick säga att en spruta inte är ett straff, utan en hjälp för barnet att bli frisk. Och att dockorna och vård-personalen vill vara barnens vänner och hjälpa dem att inte vara rädda på sjukhuset. Igår kväll kom sändningen på radio här och eleverna samlades i kyrksalen innan afton-bönen och lyssnade tillsammans med oss. Jag fick ”godkänt” av dem, trots att jag sa välkommen istället för tack när programledaren tackade mig i slutet av programmet. 😊 Hon sammanfattade väldigt bra vad jag sagt, och påminde om vikten att inte hota barnen med sprutor. Eller som rektorn sa idag när vi berättade, med hyenor, lejon eller som vi också hört, med ”vitingar”.

Radiosändning i kyrkan här igår. Se på de härliga frisyrerna, och dockorna längst fram!

Arbetet med barns rättigheter är viktigt och välbehövligt i hela världen, och här ser jag behoven så tydligt. Förra veckan cyklade jag förbi gymnasieskolan i byn och där var ett jippo med sång och orkester. När jag kom hem frågade jag rektorns brorson Sebastian -som går på skolan- vad som firades. Det visade sig att det var en organisation som kom och berättade om puberteten och särskilt om flickor och mens. Att det inte är en sjuk-dom, och inget att skämmas för, det påpekades särskilt till killarna som inte ska retas. Jag har precis undervisat om samma sak i hälso-undervisningen på bibelskolan, för 10 mycket intresserade unga vuxna, som ställde så många bra frågor.

Sebastian Chibuga

Jag frågade Sebastian vad han fått för utbildning om barns rättigheter. De hade hittills på gymnasiet bara pratat lite allmänt om mänskliga rättigheter. Men i 4an eller 5an på grundskolan hade det kommit en ”NGO”, en frivillig organisation typ Rädda Barnen och undervisat. Lärarna satt med och lyssnade. I flera veckor efteråt var det mycket mindre aga än tidigare. Sedan ökade det igen. Fysisk bestraffning är ett stort problem och fort-farande vanligt, både i skolan och hemma. Förra året såg Sebastian en gymnasieelev bli slagen 80 slag med käppen för att han inte gjort sin läxa! Eleven blev inlagd på sjukhus. Föräldrarna polisanmälde läraren som blev häktad och straffad. Det blev till varning för många andra lärare. För några år sedan kom en ny lag som kraftigt begränsar lärares ”rätt” att fysiskt bestraffa elever. De ska rapportera till rektorn och signera i en bok. De får ”bara” slå tre gånger, och bara för särskilt allvarliga förseelser. Sebastian sa att aga gör eleverna rädda för lärarna, och att de inte vågar fråga frågor, eller är rädda för att svara fel. Och att det finns andra ”bättre sätt” att tillrättavisa, genom att prata, eller att barnet till exempel får hjälpa till att sopa skolgården. Så mycket bättre!

På morgonmötet på sjukhuset i fredags berättade jag om radioprogrammet. Det blev en intressant diskussion om aga. Hur man uppfostrar barn ligger ju djupt i kulturen och överförs från generation till generation. Matron Cecilia och läkaren Isack som redan gått PNC-kursen hjälpte mig att uppmuntra till andra sätt att tillrättavisa barn. Och förstås att inte utöva mycket våld eller misshandel.

Arbetet fortsätter – kazi iendelee – det är också president Samias valspråk här i landet. Till hösten kommer PNC-kursen till Bunda.

En tanke på “Afrikas barns dag Siku ya Watoto wa Afrika – 16 juni

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Skapa din webbplats med WordPress.com
Kom igång
%d bloggare gillar detta: