”Dessa mina minsta”

Vi är på väg till Sverige på semester. Vi börjar med några dagars vila och karantän, så nu kan vi komma i kapp med bloggande och annat. Här skriver Marita om de senaste månaderna på sjukhuset i Bunda.

En dag april fick vi på sjukhusets gemensamma morgonrapport höra att en mamma fött trillingar kvällen innan och att hon blivit så medtagen att hon nästan dött. Efter dropp och flera blodtransfusioner återvann hon krafterna. Men hon hade inte orkat amma de små döttrarna som vägde mellan 1.1 och 2.1 kilo, och de hade inte fått någon annan näring heller. Personalen berömdes för att ha räddat mamman, man försöker på alla sätt få ner mödradödligheten och tar det på stort allvar. Men nu blev det också en diskussion om hur vi skulle rädda de små, som inte fått någon mat och som mamman inte orkat lägga på bröstet.

Mamman och barnen låg på förlossningens prematursal, där det också låg en ung tvillingmamma. I vanliga fall är jag också på barnavdelningen och BVC men detta blev min start på två månaders arbete på prematursalen, där jag bäst behövdes. Personalen på morgonmötet gjorde en spontan insamling så att det kunde köpas in modersmjölks-ersättning till trillingarna, och sedan även till tvillingarna, vars mamma inte heller kunde amma från start. Annars är bröstmjölk alltid att rekommendera, det är den bästa näringen för en baby. Jag fick vara med att stötta mammorna så att de snart kunde komma i gång att amma också. Att dricka välling med svartpeppar i är ett vanligt tips, som jag också lärde mig i Nkinga. Anhöriga kommer med mat till mammorna tre gånger om dagen. Några bor långt bort och har svårt att komma om det blir långa vårdtider. Förlossningsvården är gratis, och även att ligga på prematursalen, men många mammor vill ändå snabbt hem. Kanske för att ta hand om andra barn därhemma, eller för att det ändå blir dyrt, med mediciner som behövs eller att skaffa mat. I nödfall hjälper sjukhuset till med mat till mamman.

På prematursalen finns sex sängar, där mammorna vårdas tillsammans med sina barn. De är för tidigt födda eller sjuka nyfödda, ibland med syrebrist i samband med förlossningen. En del föder hemma och en del på väg till sjukhuset, ibland på cykel eller motorcykel. Vården som kan erbjudas är väldigt basal, men räddar många liv. Det handlar om att ge värme och mat, och kanske antibiotika om det finns misstanke om infektion. För att ge värme vårdas de små hud mot hud på mammans bröst, så kallad känguruvård. Alldeles nyligen rapporterade man på nyheterna i Norden om ny studie som än en gång visade på fördelarna, och att det kan användas för att rädda även mycket små för tidigt födda barn.  Det som är utmaningen är att undervisa de nya mammorna om det, och att dygnet runt uppmuntra och hjälpa dem att lägga barnet på bröstet. Om det är tvillingar eller fler inbjuds även mormor eller annan kvinnlig släkting att hjälpa till. Allt för ofta ligger barnen fint inlindande i vackra skynken, och blir kalla, med kroppstemperatur ned till 32-35 grader. Livshotande! Det är förlossningens personal som är ansvarig även på prematur-salen. Men ingen är fast placerad där, och ofta prioriteras förlossningar och annat arbete före de små barnen. Matron, sjuksköterskechef på sjukhuset och Loveness, med passande namn och duktig chef på förlossningen, är medvetna om behovet av närvarande personal på prematursalen och planerar förändringar. Sistadagen innan min semester fick jag ha en föreläsning för sköterskorna på förlossningen och läkare Isack på barnavdelningen, om omvårdnad av för tidigt födda barn.

Inte alla barn klarar sig. Spädbarnsdödligheten får ett ansikte här. Eller många ansikten.  Jag har försökt rädda liv, men sedan suttit på golvet och hållit om en gråtande mamma med sitt döda barn i famnen. Fem andra mammor med levande barn i sängarna omkring. Då är det lätt att känna maktlöshet. Hur tröstar man i denna kultur? Vad säger man? Kanske på samma sätt som i Sverige, genom att inte säga så mycket, men vara där. Från flera håll har jag nåtts av ”Nightbirde’s” blogg, hon skriver om Gud som möter henne på badrumsgolvet. Han är på sjukhusgolvet också. Jag lyssnar på predikningar och poddar i bilen på väg till och från arbetet, och rördes till tårar av ett fint samtal mellan Sebastian Stakset och Tomas Sjödin.

Tomas säger: ”Det viktigaste är inte att vi säger kloka saker till drabbade människor, det viktigaste är att vi finns där, att vi bryr oss, att vi delar deras smärta. Och ibland kanske man bara kan dela den genom att finnas där, hålla om, vara nära. Med tiden kanske också orden hittar sin plats.

Tröst även till en sjuksköterske-missionär. Sjukhusprästen hade gått hem för dagen för det var eftermiddag, men ”jag hittade” en evangelist som arbetar i sjukhusförrådet och en präst som hade en son som var inlagd på sjukhuset. De kom och hjälpte mig att trösta och stannade med den sörjande mamman tills de anhöriga kom.

Och jag gläder mig över dem det går bra för. Det är ju de flesta ändå! Samma dag som jag suttit på golvet fick jag köra hem trillingmamman med tre välmående, men fortfarande små döttrar. Jag har fått följa upp dem, dels när de kommit åter till avdelningen för att väga de små. Det ska de göra tills barnen väger 2.5 kg och kan börja på den vanliga BVC. Dels genom hembesök, eftersom det är svårt för mamman att åka bajaji (tuktuk) med tre små. Då har jag även träffat de stolta storasystrarna och de fick träffa dockan Haki. Haki betyder rättighet på swahili. Jag har blivit ambassadör för EFS arbete ”Barn i alla länder – BIAL” och Haki är med som en länk mellan barn i Sverige och Tanzania, och hjälper till i arbetet med att sprida kunskap om barns rättigheter. En av dessa rättigheter är ju rätten att leva och utvecklas, och rätt till vård när man är sjuk. Jag tänker på Jesus som visade att barn är viktiga, att han gärna ville vara med dem, välsignade dem och pekade på dem som förebilder, och varnade vuxna att förleda dem. Trillingarna och även tvillingarna som föddes samtidigt växer och mår bra. Båda mammorna har godkänt att vara med i text och bild.

På väg tillbaka hit i augusti kommer vi ha väskorna fulla av mössor som kan värma de små nyfödda. Tillsammans med mammans känguruvård hindrar det dem från att bli nedkylda. Det är ett förnyat samarbete med Anna Braw, som driver bloggen ”Ett varv till” och Ingrid Strid på Slättmissionens hjälpande hand i Skara. Handarbetare i Sverige får en meningsfull sysselsättning och värmer huvuden och hjärtan i Tanzania och på andra platser där det behövs. En sådan bra sak! Anna har uppdaterat flera gånger om mitt arbete i Bunda så vill ni läsa mer om det så titta in på hennes blogg.

På återhörande om andra delar av vårt arbete snart. Tutaonana – Vi ses! / Marita och Carl

En tanke på “”Dessa mina minsta”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Skapa din webbplats med WordPress.com
Kom igång
%d bloggare gillar detta: