I fastetid

Bibelskolan i kvällsljus. Tyvärr hör ni inte elevernas fina sång. Nyss sjöng de O store Gud på swahili.

Vi hade ju utlovat ett inlägg om bibelskolan och hade tänkt berätta om en vanlig vecka, om vardagen här och våra lektioner i nybörjarengelska (C & M), hälsa (Signe & M), Nya Testamentet och data (C). Men som så ofta här blir tillvaron inte som planerat. Så det får vi skriva mer om en annan gång.

Rektorns fru hade varit sjuk länge, och avled på närmsta sjukhuset på lördagkvällen för två veckor sedan. Vi hörde att människor grät högljutt vid deras hus. Ett dödsfall bryter vardagen och all annan aktivitet avstannar, inte bara för den närmsta familjen utan för alla i närheten, grannar, vänner och avlägsnare släkt. Det var samling i deras hus och trädgård dygnet runt i några dagar, med gråt, sång, bön, samtal, mat och till och med sällskapsspel. Så intensivt, och mycket påtaglig medkänsla och tröst till de sörjande. På måndagen var det avskedsgudstjänst här i Kiabakari och i Bunda, och på tisdagen var det begravning i deras hemby tio mil söderut. Alla missionens bilar och en polisbuss hyrdes så att de flesta från bibelskolan, elever, anställda och missionärer kunde vara med. Eftersom hon var prästfru var biskopen och nästan alla stiftets präster också med på begravningen. Allt skedde utomhus och i våra bilar hade alla munskydd och nedvevade fönster. Det var högtidligt och fint, med trösterika bibeltexter om det kristna hoppet. De flesta människor som inte bor i en storstad begravs hemma, och ofta ser vi gravar i människors trädgårdar. Så också nu. Familjen stannade kvar där en vecka till, medan vi andra åkte hem, och dagen efter började skolan ungefär som vanligt igen.

När jag, Marita, var på jobb i Bunda i tisdags hämtade Carl rektorn och familjen med bil. Rektorn bor tillsammans med barn och barnbarn, liksom många här. Det är fint att se honom gå hand i hand med sitt lilla barnbarn. Hon och de andra är säkert en god tröst.

Ända sedan förra sommaren har det verkat som om det inte varit så många coronafall i Tanzania. Man slutade rapportera statistik i maj och efter nationella bönedagar deklarerade presidenten landet coronafritt. Vi hörde inte heller om många sjuka under hösten och var så klart tacksamma för det. Som kristna vet vi att Gud beskyddar, men lidandets problem och sjukdom i världen är ju inte en enkel sak att enkelt förklara och förstå teologiskt… Och att ändå vara försiktig och skydda sig är ju inte i motsättning till att tro på Gud. En anledning till landets strategi har nog också varit att motverka rädsla och panik. Sjukvårdsresurserna är ju inte i närheten av vad de är i väst. Vår swahililärare sa något tankeväckande: Om två människor har samma problem och bara den ene har pengar så försöker den som har pengar lösa problemet med hjälp av dem. Den andre ber och säger till Gud, du ser att jag inte har pengar, du måste hjälpa mig. Och många, många upplever att han gör det, dag för dag.

Efter jul hördes allt fler nyheter om sjuka och döda, men man förnekade från officiellt håll att det skulle vara Corona. Det finns inte heller några tester för ”vanliga människor”, utan bara för turister och andra som behöver intyg för att resa utomlands. I Dar es Salaam verkar några sjuka ha testats och vicepresidenten på Zanzibar berättade själv att han var Covid-positiv. När han sedan avled gick det ju inte att dölja. Bara några dagar senare meddelade hälsomyndigheterna att smittan finns i hela världen och att Tanzania inte är en ö, utan att det är viktigt att åter skydda sig själv och de sårbara äldre och sjuka. Både på sjukhuset och bibelskolan hade handtvättsutrustning redan ställts fram igen. Nu blev det tillfälle att utöka tvättställen ytterligare, och Signe och Marita fick ha en hälsolektion för hela skolan och all personal om symtom och hur man skyddar sig. Framför allt att försöka hålla avstånd, inte hosta rakt ut och att tvätta händerna. Det sistnämnda skyddar ju också mot många andra sjukdomar som också är vanliga här, så med ökad hygien hoppas vi att vi alla kan hålla oss så friska det går. På sjukhuset använder många munskydd, även Marita förstås, och ännu har vi inte hört om många sjuka med andningsproblem där.

Just nu sitter på uteplatsen och förbereder den sista undervisningsveckan och proven som eleverna ska ha innan påsklovet. Vi är så glada att vara här och har så mycket att vara tacksamma för även om denna bloggtext kanske verkat gå mest i moll. Nyligen var Marita med på ett hörn på EFS missionskväll. Om ni vill höra mer om EFS arbete med Barn i alla länder, och se en film med Marita i Bunda, se https://web.facebook.com/efs.nu/videos/415251706239336

Tack för att ni tänker på oss och ber! Carl och Marita

2 reaktioner till “I fastetid

    1. Tack Stefan. Vi och resten av världen fortsätter be att faran snart ska vara över överallt. 🙏🏾🌍🇹🇿🇸🇪

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Skapa din webbplats med WordPress.com
Kom igång
%d bloggare gillar detta: